Gammelmormor nu med gammelmorfar

Söndagen den 3 augusti vid halv 2 så somnade Gammelmormor äntligen in och slapp ha ont i hela kroppen längre.
Vi tror att hon nu har hittat gammelmorfar och att de kramas och mår bra.
Hon fick diagnosen cancer veckan innan hon dog och först på söndagsmorgonen ville hon prata om det och hade accepterat diagnosen. Tess var med henne hela förmiddagen och pratade och hjälpte till på sjukhuset. Skönt att få vara med henne en längre stund och hinna säga hejdå.
Begravningen sker den 21 augusti i gamla kyrkan.

Hemresa från Italien

En weird dag när vi flög hem från Italien i somras hände detta…med extra mkt tid beräknad för bilresa från Orbetello till Fiumicino Aeroporto, hastighetsrekord på att ta sig till gaten på Fiumicino och långsammaste rekord av Italienska vägverket för att städa upp efter bilolycka.

Ja, var börjar jag?
Vi var inbokade med SAS-flighten 19.00 direkt till Stockholm söndagen den 13:e juli.
Hubbie checkade in oss redan på lördagkvällen via internet och vi bestämde att svärmor skulle köra oss till flyget redan vid 3-tiden. I goooood tid då vi vet att det kan vara lite köer på motorvägen mot Rom på söndagar och även för att den käre maken suktade på lite tid på flygplatsen för att kunna köpa sig en iPhone.
Så långt allt gott.
Vi startade kvart över från via Gioberti och körde på bra, tills vi stötte på lite köer precis före motorvägen började. Och när vi väl körde på motorvägen så står det en skylt om att det är en olycka som har skett…inte kunde vi i vår värsta fantasier tro att det skulle drabba oss så mkt.
På med radion för att höra på uppdateringar om trafiken, men inte ett ljud om olyckan eller annat. Då plötsligt tar det tvärstopp i trafiken och vi står stilla. Länge. Och ännu längre. Hubbie tar fram datorn och börjar leta fram telefonummer till SAS/flygplatsen och även leta på vägverkets sajt om information om olyckan som vi var så långt ifrån att vi inte såg ngt av den alls. Vägverkets sajt har ingen info whatsoever. 1h senare fortfarande stilla. Jag går ut och börjar plocka om klänningar till ungarnas handbagage för att kunna ha en försäkring om att ha ngt på mig vid kommande bröllopet mellan den hjärnskadade och hennes grodman:).
Senare…
Ja faktiskt 1h och 45 min senare så börjar vi rulla igen…förbi skylten Roma 5o…rulla var rätta ordet för vi kom nog inte upp i mer än 30km/h den första halvtimmen. Tills vi rullat förbi själva olycksplatsen.
Då släppte det och svärmor steppade hårt på gasen, vilket hon inte är rädd för tack o lov.
Vår inställning i bilen var nu att ja, vi åker till flygplatsen och ser om de kan boka om oss till typ Köpenhamn imorron så kanske vi kan ta tåget hem i värst fall därifrån. 18.52 ringer svärfar och berättar ivrigt att de har ännu inte boardat och att han håller tummarna.
Aha, nya tankar…vi anländer till avgångshall B 18.55! Rusar in till disken för SAS avgångar till Arl och Cph, dock ingen personla där. Maken lämnar oss en stund för att leta efter en SAS-help desk ngn annanstans, men återkommer och pekar åt motsatt håll, vi ska rusa dit istället. och kommer fram till en star alliance desk med 2 upptagna italienare. Vänta, vänta, vänta är inget vi har tid med. Dock förstår tjejen bakom en av diskarna att vi nog har lite bråttom och låter oss komma fram. Hon inser dilemmat och ringer till gaten: Nej de har fortfarande inte åkt. Hon kan inte lova ngt, men om vi springer….så kanske. Det var vi beredda på för våra två +20kgs väskor är fortfarande kvar i svärmors baklucka och vi har bara varsin handbagageväska och de 2 kidsen. Lyckligtvis är den äldsta iklädd sina snabba gymnastikskor och han nyttjar dem och sina långa ben väl.
Vilken gate hinner vi ropa samtidigt som vi börjar springa, B10…
Första fram till säkerhetsavspärrningen – under alla avspärrningar (vilket var typ 10) sen fram till den kortaste kön. Igenom med ungarna och tur nog så ville de inte kolla på vare sig makens dator eller yngste sonens leksakspistoler (som annars alltid är klockrent att de vill titta på).
Titta efter B10 – är kommandot till ungarna och så springer vi för allt vi orkar. Självklart med mig som packåsna, dvs min egen väska, samt en i varje hand tillhörande barnen.
Fram till gaten efter en del sicksackande…och JA – de har väntat på oss och vi får komma ombord.
Äldsta sonen blev så glad när han spände fast sig att ögonen tårades på honom.
Tyvärr ingen iPhone eller annat shoppande, och inte heller nga sommarkläder för kidsen eller tandborstar mm, men hem kom vi allt och det var riktigt skönt att bara passera förbi rullbanden med väskor…som maken sa: Vi kanske ska pröva att bara resa mer med handbagage fortsättningsvis:)

Helt klart ett annorlunda minne för livet – och definitivt görbart;)

Arrevederci Orbetello,
T